Interpellation: Kan vi spara på gymnasiet om Umeå ska växa tryggt och säkert? Linda Lotare (V)

Vi pratar om att satsa på förebyggande sociala insatser och att lägga 60 miljoner på att förstärka det förebyggande arbetet. Samtidigt väljer styrande partier att återigen underfinansiera gymnasieskolan. Detta i en tid där vi ser försämrade skolresultat med en minskad andel elever som når en gymnasieexamen och får tydliga signaler från polisen om att fler och allt yngre riskerar att hamna i eller utnyttjas i kriminalitet. Vi har svårt att förstå resonemanget bakom denna prioritering. Därför ställer vi följande frågor:

Fråga/Frågor:

1. Hur ska Umeå växa tryggt och säkert om vi inte satsar på att ge unga alla möjligheter att klara av skolan?

2. Hur ska gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden nå de uppställda målen, som högre meritvärde och genomströmning, inom befintlig budgetram?

3. Vad är gymnasie- och vuxenutbildningsnämndens roll och ansvar i arbetet med att förebygga sociala problem för unga, och är den föreslagna tilldelningen av en miljon kronor inom ramen för Umeå växer tryggt och säkert 2.0 tillräckligt för att bedriva det arbetet?

Peter Vigren (S), gymnasie- och vuxenutbildningsnämndens ordförande lämnar följande skriftliga svar: Innan jag besvarar de frågor som ställs i interpellationen vill jag kommentera några av de uppgifter som framförs i brödtexten.

För det första: det stämmer, så som det står i interpellationen, att GVN har fått mindre pengar från såväl kommunfullmäktige som stat än vi hade behövt i relation till volymerna. Interpellanten drar dock en slutsats om att detta har inneburit omfattande nedskärningar på gymnasiet. Detta är svårt att leda i bevis - de senaste åren har det tyngsta lasset i GVN:s budgetbeslut dragits av arbetsmarknadsenheten och vuxenutbildningen. Dels på grund av den låga arbetslösheten i Umeå, dels för att delar av dessa verksamheter inte är lagstadgade. Och precis som i de övriga nämnderna så måste vi sätta lagstadgad verksamhet först.

För det andra: i interpellationen antyds att det pågår en epidemi av utbrändhet bland gymnasielärare. Den psykiska ohälsan bland medarbetare skall absolut följas noggrant oavsett verksamhet - men bilden som interpellationen målar upp tycks inte överensstämma med verkligheten som den framstår i vare sig sjukskrivningstalen för lärarkåren eller resultaten i medarbetarenkäten.

För det tredje antyds i interpellationen att våra elever skulle vara missnöjda med verksamheten. Nämnden är såklart väldigt intresserad av att ha kunskap om hur eleverna upplever verksamheten och gör därför årliga mätningar. Resultatet av dessa mätningar stämmer inte med beskrivningen i interpellationen. Vi jämför oss med resten av Sverige, och i princip oavsett vilket år och vilket värde vi mäter trivs våra elever avsevärt bättre i skolan än rikssnittet. Interpellanten har dock helt rätt i att dessa frågor behöver bevakas. Vi kommer att behöva fortsätta arbeta med personalens arbetsmiljö för att komma till rätta med problemen kopplat till återhämtning för personalen - det värde som vi ligger lågt i på medarbetarenkäten.

Till frågorna:

1. Den här frågan uppfattar jag närmast som retorisk, men jag skall försöka svara ändå: Det skulle vi inte klara. Det är bland annat därför våra resurser prioriteras så hårt just för att hålla genomströmningen uppe. En elev som klarar av att lämna gymnasiet med en fullständig gymnasieexamen kommer troligen att klara sig alldeles utmärkt. En elev som inte gör det kommer att ha det betydligt svårare i tillvaron.

2. Genom att prioritera sådana insatser som ger högre meritvärde och genomströmning och prioritera ner annat. I årets budget t ex prioriterade vi ner externa inköp av yrkesvuxplatser.

3. Vår roll och vårt ansvar är att förmå ungdomar att ta gymnasieexamen, och erbjuda alternativa vägar för de som trots våra prioriteringar inte klarar det - via vux och arbetsmarknadsenheten. Även integrationsenheten har naturligtvis ett ansvar här, genom att hjälpa nyanlända människor och deras familjer in i samhällsgemenskapen på olika sätt. Om en miljon kronor är tillräckligt för det? Nej, självklart inte. Nämnden lägger ju hundratals miljoner kronor av kommunala skattemedel, och hundratals miljoner ytterligare statliga skattekronor, på den här uppgiften idag. Det stora arbetet är ju där, precis som i alla andra nämnder i kommunen. Det lilla arbetet är ju den här tilldelningen, som möjliggör extra, riktade insatser. Över hälften av det vi får tilldelat i det här kommer vi att lägga på elevkonsulenterna, och det som blir över efter att friskolorna skall ha sitt kommer vi att lägga på individuella programmet. Hade vi fått fler miljoner hade de absolut inte varit bortkastade, och det är självklart att jag och resten av nämnden gladeligen hade tagit emot mer. Ett par tre miljoner till hade knappast varit allena saliggörande, ställt i relation till hela nämndens omsättning.