Interpellation: Bör en kulturinstans utbilda pedagoger utifrån en utställning? Maria Nilsson (SD)

• Sveriges historia och producerades av projektet Heterogena kulturarv. Yrkesverksamma lärare bjöds in till lärarträff. Och utställningen presenterades på så sätt att samhället går att förändra genom rättighetskamper och man uppmanade lärarna att besöka utställningen med sin klass. Den berättade om människor som kämpat för sina och andras rättigheter. För rätten att leva, bo, älska på lika villkor, enligt presentationen av utställningen.

Rättighetskamperna i utställningen handlade om kvinnlig rösträtt, lika lön, utbildning. De omfattade också om rätten till trygghet, få bestämma över den egna kroppen, att äga sitt språk.

Muséet hade också tagit fram elevmaterial för lärare att använda. Vi Sverigedemokrater har ju varit negativt inställda till verksamheten vid Kvinnohistoriskt museum, och anser att denna utställning är oseriös och kostsam för alla skattebetalare, som sannolikt är omedvetna om hur skattemedel förslösas.

Vår fråga till kulturnämndens ordförande:

• Bör en kulturinstans utbilda pedagoger med utgångspunkt från en utställning om kamp?
• Finns alternativa utställningar där demokrati och partipolitik presenteras lika genomgående?

Helena Smith (S), kulturnämndens ordförande lämnar följande skriftliga svar: Beskrivningen av utställningen ger en bra inblick i vad 100 procent kamp tar upp för teman; att samhället drivs framåt genom människors aktiva engagemang och kamp för bättre levnadsförhållanden och rättigheter. Rättighetskamperna är en viktig del av de processer som bidrog till demokratiseringen av Sverige.

Utställningen tar upp perspektiv på rättighetskamper som har förts som väldigt sällan ses beskrivet i den traditionella historieskrivningen. Detta är också ett av Kvinnohistoriskt museums kärnuppdrag; att visa på nya perspektiv och kunskaper om historia.

Utställningsmakarna har arbetat med innehållet i många år. De har tagit del av akademisk forskning, sökt i arkiv, gjort intervjuer, tagit del av samtidsdebatt, inhämtat material av aktivister och människorättskämpar. Flera referensgrupper har funnits i arbetet, en tvärvetenskaplig forskargrupp liksom aktivistreferensgrupper har använts.

Maria Nilsson ställer två frågor med anledning av utställningen:

Fråga 1) Bör museet utbilda pedagoger med utgångspunkt i utställningen? Svaret på den frågan är ja. Rättighetskamperna är en viktig del av de processer som bidrog till demokratiseringen av Sverige. Med utställningen vill Kvinnohistoriskt museum ge många möjlighet att ta del av fakta som kan leda till en större förståelse och respekt för andra människor samt öka kunskapen, inspirera och aktivera besökarna att stärka och försvara det öppna och demokratiska samhället. Att använda kultur och museala utställningar för att samtala om samhällsfrågor är ett viktigt uppdrag och kan vara ett bra komplement till ordinarie undervisning. Att museet samarbetar med pedagoger och lärare som enligt läroplanen ska arbeta med demokrati och mänskliga rättigheter och för den delen har kursplaner i historia, ser jag som stärkande, viktigt och oproblematiskt.

Vidare så är kravet att aktivt arbeta för spridning av utställningens budskap genom skolvisningar och programaktiviteter är inskrivet i Regionmuseets ansökan till Postkodlotteriet, som är huvudfinansiär av projektet. Det åligger därför alla som tar emot och visar utställningen att arbeta med att attrahera skolgrupper till utställningen och att programverksamhet kring utställningens huvudfrågor arrangeras.

Fråga 2) Finns alternativa utställningar där demokrati och partipolitik presenteras lika genomgående? Svaret här är nej, några andra sådana vandringsutställningar existerar (mig veterligt) inte. Det är heller inte en partipolitisk utställning utan sätter, som beskrivet ovan, fokus på människors organisering och möjlighet att påverka sina rättigheter, och om vad avsaknaden av rättigheter kan innebära för människor liv.