Interpellation: Kan Umeå kommun säkerställa långsiktigt boende för nyanlända barnfamiljer? Hanna Lundin Jernberg (L)

Kommunen har tidigare tillämpat en mer generös ordning för etableringsboende/andrahandsuthyrning enligt bosättningslagen än vad lagen kräver. Nu har kommunen i stället valt att gå ned till lagens miniminivå, vilket innebär att etableringsboenden som huvudregel upphör efter två år. Detta beslut får konkreta konsekvenser för de enskilda familjerna, för deras barn och för kommunens arbete med integration.

Många nyanlända har utbildning och arbetslivserfarenhet och kan efter några år vara redo för egen försörjning och etablering på arbetsmarknaden. Nyanlända utgör också en viktig resurs för kommunens långsiktiga kompetensförsörjning, inte minst inom bristyrken som vård och omsorg. Om boendesituationen blir alltför kortsiktig finns en risk att familjer tvingas flytta från kommunen just i ett skede när de börjar etablera sig på arbetsmarknaden. Det innebär att andra kommuner kan ta del av nyttan av Umeå kommuns investeringar, samtidigt som barn rycks upp från skola och en etablerad social miljö.

Avslutningsvis vill jag understryka vikten av barnkonsekvensanalys och dialog mellan berörda förvaltningar innan beslut fattas om förändrade riktlinjer för etableringsboenden. Det är problematiskt om kommunen tar emot familjer och investerar i deras etablering, men två år senare står inför en situation där de tvingas flytta eller söka stöd hos socialtjänsten för att klara sitt boende, utan att konsekvenserna för barnen har analyserats.

Frågor till kommunstyrelsens ordförande:

1. Hur ser kommunen på tillämpningen av tvåårsregeln för nyanländas boende, särskilt för barnfamiljer?

2. Vad ligger bakom beslutet att nu tillämpa lagens miniminivå om två år för etableringsboenden?

3. Har kommunen gjort någon barnkonsekvensanalys och har dialog förts mellan berörda förvaltningar inför förändringen i tillämpningen?

4. Finns det utrymme för kommunen att i vissa fall tillämpa en mer långsiktig och barnrättsbaserad praxis än lagens miniminivå?

5. Hur beaktar förvaltningen risken att en strikt tillämpning av tvåårsgränsen leder till att barnfamiljer tvingas flytta från kommunen eller söka stöd hos socialtjänsten trots kommunens investeringar i deras etablering?

Hans Lindberg (S), kommunstyrelsens ordförande överlämnar besvarandet till Peter Vigren (S), gymnasie- och vuxenutbildningsnämndens ordförande som lämnar följande skriftliga svar:

Hanna Lundin Jernberg har inkommit med en interpellation avseende regler och tillämpningar av regler för nyanländas lägenheter under etablering.

Före jag angriper hennes frågor, vill jag tacka för en viktig och relevant interpellation, som förhoppningsvis kan leda till en intressant, nyanserad och lärorik diskussion här i salen.

Svar på fråga 1 Tvåårsregeln som interpellanten hänvisar till är den praxis som vuxit fram i större kommuner om att erbjuda andrahandskontrakt till nyanlända, där en annan aktör, vanligen kommunen, är den som tecknat förstahandskontrakt med respektive hyresvärd. Efter två år får man i allmänhet besittningsrätt om inte annat förhandlats fram via hyresnämnden. I mindre kommuner, vanligen med ett större ledigt hyresbestånd, har oftare förstahandskontrakt kunnat delas ut till nyanlända. I större kommuner, med större tryck på bostadsmarknaden, är den här lösningen inte optimal; dels innebär det att områden med hög omsättning på boende

• inte sällan redan utsatta hyreshusområden - får en ökande andel permanent bosatta nyanlända, vilket förstås späder på segregationen. Dels innebär det att en ökande andel av de lägenheter som finns i hyresbeståndet går till nyanlända som av naturliga skäl inte stått i kö för dem, vilket riskerar att vara impopulärt i kommuner med bostadsbrist. Dels innebär det att samlingen av potentiella lägenheter behöver fyllas på mycket snabbare för att kunna upprätthålla nivåerna på flyktingmottagandet som tilldelas kommunerna av Länsstyrelsen. Kort sagt
• med färre lägenheter tillgängliga, kommer det vara svårare att genomföra ett vettigt flyktingmottagande, åtminstone i samma storlek som tidigare år. Det finns förstås ett argument om att en viktig del av att bli integrerad i ett samhälle är ledarskapet för sin egen situation. Närvaron av krav på att ordna upp sin egen tillvaro är inte per definition dåligt för integrationen, det är ett sätt att förmå människor att ta steg mot självständighet. Man kan naturligtvis diskutera huruvida 2 år är tillräckligt för flyktingar att hitta boende på egen hand. För vissa är det tillräckligt, men för många är det förstås en tuff uppgift. Det är dock ingenting som kommer som en överraskning för de flyktingar som är placerade här, utan detta pratar de regelbundet med sina integrationshandläggare om.

När det handlar om barnfamiljer är det förstås en annan diskussion, såväl moraliskt som juridiskt. Dels har barnen har inte valt den situation de har hamnat i, och dels är Barnkonventionen sedan ett antal år svensk lag. För barnfamiljer innebär det att barnens rätt skall beaktas enligt Barnkonventionen, men också att dessa omfattas av Umeå kommuns nollvision mot vräkningar av barnfamiljer.

Svar på fråga 2 Skälet att förvaltningen behövt titta noggrannare under hösten på hur det här hanteras är för att en organisationsförändring gjorts som nu är i hamn, nämligen att Umeå kommuns olika kontrakt skall hanteras av Teknik- och fastighetsförvaltningen i stället för, i detta fallet, av AMI. Denna process har lytt under namnet ”En väg in”, och tanken är att samla hanteringen av såväl inflöde som uthyrning av lägenheter och professionalisera kommunen härvidlag. Därför har man behövt enas kring hanteringen och bestämma sig för en rutin som överensstämmer med likabehandlingsprinciperna och rättssäkra tillämpningar av lagstiftningen.

Svar på fråga 3 Dialog mellan förvaltningarna har genomförts inför förändringen i tillämpningen. Utöver detta förs dialoger mellan gymnasie- och vuxenutbildningsförvaltningen och relevanta aktörer inom IFN:s område angående effekter. Utöver detta följer naturligtvis dialog med berörda parter i individuella fall. Någon specifik barnkonsekvensanalys har inte gjorts inför förändringen av tillämpningen i sig, men naturligtvis genomförs en barnkonsekvensanalys i de individuella fall där det är tillämpligt. Det skall också sägas att det finns andra särskilda omständigheter där en förlängning av kontraktet kan vara rimligt.

Svar på fråga 4 Det korta svaret på den frågan är ja. Som interpellanten själv nämner i frågan skall barnets bästa prövas i enlighet med barnrätten där det är tillämpligt, men det kan också finnas andra sammanhang där det är relevant att pröva individen mot en förlängning, exempelvis kvotflyktingar, människor med funktionsnedsättningar och andra utsatta grupper.

Svar på fråga 5 Man får inte glömma bort att rätten till skydd undan krig och förföljelse är en mänsklig rättighet som omfattar varenda en av oss. Inte specifikt barnfamiljer som ju i och för sig vore bra för demografin här uppe på den västerbottniska tajgan, ej heller människor samhället har investerat mycket utbildningsresurser och annat i.

Det är naturligtvis önskvärt, för oss likväl som för vilken kommun som helst i landet, att barnfamiljer väljer att slå ner sina bopålar hos just oss. Samtidigt kan vi ju förstås inte låta den sortens avvägningar ligga till grund för vilken typ av myndighetsutövning våra handläggare skall utföra. De skall, precis som alla tjänstepersoner, arbeta utifrån de lagar som finns, de beslut som föreligger, och i slutändan följa svensk förvaltningslagstiftning och praxis och arbeta utifrån behoven hos målgruppen.