Interpellation: Hur kan Socialtjänsten kompensera för lagstiftningens bristande barnperspektiv? Linda Lotare (V)

I kölvattnet av denna tragedi har anhöriga till pojken krävt att lagen ska ändras så att domstolar lägger större vikt vid barnens rädsla inför att träffa en förälder än vid förälderns rätt till umgänge med barnet.

Vänsterpartiet tycker att alla lagändringar som förtydligar och stärker barnperspektivet och implementeringen av barnkonventionen i Sverige är rätt väg att gå. En sådan lagändring är såklart inte inom kommunens mandat att fatta beslut om, men de allvarliga riskerna för barns liv och hälsa som nuvarande lagstiftning öppnar upp för manar oss ändå att ställa följande frågor.

Frågor

1. Hur kan Umeås socialtjänst stärka barnperspektivet och formulera tydligare beskrivningar av möjliga konsekvenser i underlaget till rätten?

2. Hur kan socialtjänsten i ökad utsträckning arbeta kompensatoriskt och riskminimerande i de fall rätten fattar beslut som professionen ser kan leda till en ökad risk för fysiskt eller psykiskt våld eller ökad ohälsa för barnet?

Andreas Lundgren (S), individ- och familjenämndens ordförande lämnar följande skriftliga svar: Linda Lotare (V) har ställt ett antal frågor till mig med anledningen av händelsen i Luleå där ett barn mördades av sin pappa. Låt mig börja med att säga att jag delar interpellantens åsikt att samhället behöver se över vad vi kan göra för att förhindra att detta händer igen, både på lagstiftarens nivå och ute i kommunernas socialtjänst.

Frågorna kräver dock en ytterligare genomlysning än vad ett interpellationssvar kan ge. Jag kommer därför återkomma i slutet av interpellationssvaret kring hur jag anser att vi bör gå vidare.

Här följer mina svar på interpellantens frågor;

Svar på fråga 1 Frågor om vårdnad, boende och umgänge tas upp av domstolen i den ort där barnet har sin hemvist. Socialtjänstens utredning, som i Umeå görs av handläggare inom Familjerätten, ska ge rätten ett underlag för beslut i tvister om vårdnad, boende och/ eller umgänge, genom att belysa olika alternativ ur barnets perspektiv. Det primära i utredningarna är att presentera barnets risker och skydd, och dess övriga situation för domstolen.

Det görs alltid en riskbedömning med barnet i fokus, där det tydliggörs vad som framkommit i utredningen både från föräldrar, professionella som träffar barnet och barnet själv. Med hänvisning till riskbedömningen kan Familjerätten föreslå att det inte ska vara något umgänge, eller umgänge med umgängesstöd, vilket har hänt vid flera tillfällen. Erfarenheten enligt förvaltningen är dock att det är sällsynt att domstolen beslutar om att det inte ska vara något umgänge alls, eller begränsat i den mån Familjerätten bedömt vara nödvändigt för att skydda barnet. Även de gånger barnet varit tydligt med att inte vilja träffa föräldern på grund av rädsla.

De gånger barnet inte lika tydligt uttrycker sig, kanske på grund av lojalitet gentemot föräldrar, eller rädsla för repressalier tydliggör handläggaren så gott det går hur ett samtal eller en situation uppfattats.

Oavsett vilken information som framkommit finns det, som en del i ett ständigt förbättringsarbete, anledning att se över om utredningarna och bedömningarna kan göras än tydligare. Som en del i det löpande förbättringsarbetet har Familjerätten i Umeå också löpande samrådsträffar med tingsrätten, där det bland annat förts dialog om vad som tydligast ska framgå i utredningarna, framför allt i riskbedömningen och förslag till beslut.

Inom ramen för föräldrabalkens vårdnad, boende och umgängesutredningar har inte socialtjänsten några mandat att hämta uppgifter från till exempel sjukhus, kriminalvård utan föräldrarnas samtycke, vilket måste ses som en brist i lagstiftningen. Oftast kommer oron och informationen från den andra föräldern och ord står mot ord. Det kan försvåra hur tydliga och säkra det går att vara i riskbedömning gällande föräldrarna.

Man behöver också komma ihåg att Socialtjänstens utredning är en del i processen tillsammans med övrigt bevismaterial, inför en huvudförhandling är det mycket mer som det också läggs vikt på. Advokater och domstol kan under förhandling komma fram till samförståndslösningar som kan vara något annat än det socialtjänsten bedömt.

Svar på fråga 2 I situationer när det inkommer domar som innebär att de risker som familjerätten bedömt finnas kvarstår, fortgår eller i värsta fall ökat i och med tingsrättens dom kan Familjerätten göra orosanmälningar till utredningsenheterna. Detta görs också idag.

Idag bjuds barn in till uppföljning efter fastställd dom (ca 3-6 månader), vilket är en lagstadgad skyldighet. Det är dock frivilliga samtal som familjen kan tacka nej till. Ett uppföljande samtal kan leda till orosanmälan till utredningsenheten, men domen kvarstår.

Avslutningsvis så ställer interpellanten två mycket relevanta frågor i sin interpellation. Men det skulle krävas en mer genomgående genomlysning innan det fullt ut går att svara på vad Socialtjänsten i Umeå kan göra mer. Min uppfattning är att nästa steg bör vara att nämnden anammar samma förebyggande arbetssätt som när vi uppmärksammades på bristerna i fallet ”lilla hjärtat” i Norrköping, där också ett barn dog genom ett uppenbart systemfel. Nämligen att nämnden omgående ser till att göra en översyn av våra egna rutiner för att förebygga att något liknande kan ske i Umeå kommun inom ramen för vårt ansvar och befogenheter.

En utgångspunkt skulle därför kunna vara att nämnden ger förvaltningen ett uppdrag att se över vad Umeå kommun mer kan göra för att förhindra att den situation som skedde i Luleå även kan uppkomma här.