Fråga: Hur fredas Umeås socialtjänst från Tidöavtalets angiverikultur? Liv Zetterberg (V)
Kommunfullmäktige · 30 januari 2023 · § 24 · Dnr KS-2023/00101
Kommunfullmäktiges beslut
Efter ytterligare inlägg av Liv Zetterberg och Andreas Lundgren beslutar kommunfullmäktige att avsluta överläggningen om frågan.
Utan votering. Ingen begärde att rösterna skulle räknas, så protokollet säger inte hur varje parti ställde sig.
Sammanfattning
Efter medgivande av kommunfullmäktige ställer Liv Zetterberg (V) följande fråga till individ- och familjenämndens ordförande.
Hur fredas Umeås socialtjänst från Tidöavtalets angiverikultur? Enligt Tidöavtalet, som är grunden för regeringens och Sverigedemokraternas samarbete, ska offentliganställda rapportera till myndigheterna när personer utan giltigt uppehållstillstånd söker sig till offentlig verksamhet. Detta innebär att offentliganställda ska fungera som angivare och avslöja papperslösa personer. En sådan lagstiftning kan få konsekvenser på flera olika sätt.
För den enskilda kan det betyda en verklighet där rädslan för att bli fasthållen, hämtad av polis eller utvisad får människor som redan lever i utsatthet, till exempel den som blir utsatt för våld i nära relation, att avstå från att söka hjälp, eller där oro för att ett barn far illa inte anmäls av rädsla för att barnets familj kan komma att anges.
Läs hela sammanfattningen
För socialarbetaren kan en sådan lagstiftning skapa stor moralisk stress när man tvingas bryta mot sitt yrkesetiska ansvar. Socialt arbete bygger på bland annat människovärdesprincipen och på principer om mänskliga rättigheter, barnets bästa, humanitet och respekt för den enskilda. Detta innebär att socialtjänsten ska ge stöd och hjälp, och inte agera som en kontrollerande och hotfull instans.
På samhällsnivå riskerar en angiverilag att bidra till att man försöker tvinga individer att avslöja sina medmänniskors misstag eller olagligheter. Detta skapar ett klimat av rädsla och ett skadat förtroende för socialtjänsten, vilket inte kan anses som en hållbar strategi för att stödja och hjälpa människor i deras livssituation. I stället för en angiverikultur bör vi fokusera på att bygga förtroende genom att verka för en tillitsfull och stödjande relation till individer och familjer. Det är då vi kan förvänta oss att människor vänder sig till socialtjänsten för stöd och hjälp, och inte avstår av rädsla för att bli angivna och utvisade.
Den politiska ledningen för Region Västerbotten (S+V+MP) tog nyligen ställning mot denna skrivelse i Tidö-avtalet, och visade med all önskvärd tydlighet att de aldrig kommer att kräva att anställda bryter mot sitt professionella etiska ansvar för att lämna ut personer i nöd. Min fråga till individ- och familjenämndens ordförande Andreas Lundgren är därför:
Fråga Är du beredd att på samma sätt markera mot detta hot mot mänsklig värdighet och solidaritet och på vilket sätt kan Umeå kommuns socialtjänst fredas från etablerandet av en angiverikultur så att alla som söker hjälp, stöd och råd ska kunna känna sig trygga?
Andreas Lundgren (S), individ- och familjenämndens ordförande besvarar frågan: Tack för frågan och svaret på din fråga är, ja, jag är beredd att markera mot ett etablerande av ett angiverisystem inom socialtjänsten. Det här är en typ av politiska förslag som inte jag står bakom och som jag inte ser går att förena med socialtjänstens uppdrag enligt socialtjänstlagen. Det är ju så att Tidö-avtalet tar upp det här och man skriver att kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Det innebär att myndigheter som en person kan komma i kontakt med får ett ansvar för att säkerställa personens lagliga rätt att vistas i Sverige. Det här berör ju inte bara socialtjänsten som jag förstår det. Det här innebär ju också att hälso- och sjukvården berörs men framför allt, kanske i högsta grad, skolan. Det är ju nämligen så att papperslösa barn idag har rätt att gå i skolan. De har rätt till vård, vuxna har rätt till akut vård - är det någon som på allvar tror att dom här människorna som nu lever i det här skuggsamhället kommer att söka sig till socialtjänsten, hälso- och sjukvården eller till skolan om det här blir verklighet? Det är klart att man inte kommer det och det skriver man ju också i Tidö-avtalet. Genom informationsplikten ska möjligheterna att leva i landet utan tillstånd försvåras. Ja, det är alltså inte människan som ska lyftas ur fattigdom eller barnen som ska få stöd, utan det är att försvåra att människor vistas här, och jag kan inte se i ett arbete som det sociala arbetet, där det handlar om att bygga på relation, bygga upp kontakter, få människor att vilja söka hjälp, få hjälp och information, hur det ska gå ihop med ett uppdrag, när man är livrädd för att kontakt med socialtjänst. Det här är ju en skrivning som inte har något som helst att göra med socialt arbete och så kommer det försvåra socialtjänstens arbete med att komma in och få koll på hur det här skuggsamhället ser ut, så jag ser inte överhuvudtaget att jag vill stå bakom ett sådant här angiverisystem. Det är också så att i det här landet har vi sedan ett par år tillbaka en barnkonventionslag - Rädda barnen har tittat på det här och har stora invändningar mot många delar i Tidö-avtalet. Man får väl se hur det här ska utformas men helt klart är ju att det här är inte någonting som underlättar åtminstone arbetet med barnkonventionen.